The worrying kind.

En liten orosglimt i magstrakten.

Det kanske hör till när man är allmänt kass och sjuk; att börja oroa sig för sådant som man inte behöver oroa sig för. Att börja oroa sig för sådant som inte är någon som helst idé att bekymra sig för. Jag är inte den oroliga typen vanligtvis, är urbra på att begrunda möjliga svårigheter och se dem realistiskt, alternativt rycka på axlarna och inse att det inte är mycket att göra åt saken. Just nu är läget dock annorlunda.

Just nu känner jag mig ganska utlämnad åt andras förehanvanden, jobb och tillkortakommanden. På grund av att bygglovsgubben var sjuk i två veckor försenades huset med en månad. På grund av att vädret är apkallt försenades det ytterligare en vecka. På grund av massa konstiga anledningar var elen snordyr under en tid, och under den tiden stod en byggfläkt under en presenning och tickade tusenlappar. Räkningar kommer och räkningar skickas, stämmer de överrens med kalkylen? Mjae? Jo. Eller? Vad är det här för något? Vad kommer slutnotan att bli? Kommer kontakterna sitta rätt? Kommer lysknapparna tända på ett smart vis? Kommer våra köksskåp att räcka?

Jag känner mig lite maktlös. Jag önskar att jag kunde allting själv, då hade jag känt mig lite lugnare. Jag saknar att rycka på axlarna.

Kram P