Extraliv - ett spretigt inlägg om tacksamhet.

En dag per år har jag min alldeles egen Thanksgiving-dag. En dag som går åt till mycket eftertanke, minnen och tacksamhet - över livet i stort.

8/8 - Silvias namnsdag. Det är min extra födelsedag. Det är årsdagen av en dag för många år sedan, då jag var nära att dö. Då jag andades in vatten i mina lungor, blev varm, lugn och avslappnad, för att sedan lyftas upp och få nytt syre och kräkas upp vatten, mer vatten och mer vatten. Veckor på sjukhus - min spräckta skalle opererades och jag blev sängliggandes.

8/8 2011. 17 år sedan jag räddades tillbaka till livet som 14-åring 1994. Vad visste jag om livet innan det? Föga. Jag var kär i Kenneth Andersson från VM-truppen, hade ett sprillans nytt NM-silver i vattenskidor, var fräck, vetgirig, nonchalant och lillgammal. Som en alldeles vanlig 14-åring med pubertalt gott självförtroende. Ett halvår senare; efter rehabilitering och eftertanke, efter vedermödor, smärta och sorg - var jag snarare ett sekel äldre vad gäller visdom och tacksamhet, något som präglat mig under resten av livet.

En sekund. Så långt är vi ifrån döden varje dag. Vad som helst kan hända och det vanligaste felet vi gör är att ta livet för givet. Vi hatar vardagen, gnäller över tv-utbudet och vårt slentrianmässiga sexliv. Vi stretar på och nöjer oss. Vi tänker på vad vi borde gjort och har ångest för allt vi inte gjorde. Det är synd, men det är så många lever sitt liv. Men hey! Lever man inte livet på det sätt man önskat - så kan man ändra på det. Helst innan den där sekunden inträffar. Jag dömer ingen, men jag vet bättre. Genom den hårda vägen som nyvaken 14-åring.

Idag fyller jag 17 år av mitt nya liv. Och det är den här dagen jag älskar mest. Som är den mest speciella dagen på året. Jag är glad och ledsen och jag påminns om hur sårbart allt är. Jag är tacksam över mitt liv, jag är glad över att vara jag och jag önskar inte att den olycksamma dagen 8/8 1994 inte hade inträffat. Det är min årsdag idag och jag är fylld av kärlek till livet, min familj, mina vänner och framförallt det nya liv jag bär inom mig. Som jag ska få vara med och fylla med visdom, glädje, kärlek och färger. Tillsammans med en man som är allt jag inte är. Som jag älskar mer än hjärtat kan rymma. Som gör mig hel och till en bättre P.

Livet är fantastiskt. Kom ihåg det. För det gör jag. Speciellt idag.

(jag har inga men av min olycka - bara ärr och minnen)

Kram och kärlek Pernilla

Vi svenskar...

Någonting som slagit oss och som vi skrattat lite åt det senaste är oss svenskar och vårt roliga och faktiskt också rätt maniska inredningsintresse.

Vi röjde undan julen här förra helgen. Ut med stakarna och in med lamporna. Likadant gjorde nog större delen av neighbourhooden, för fram åkte Bourgielamporna från Kartell. I varenda stort fönster ska det stå en finlampa. En sådan lampa jag för övrigt önskat mig själv, så jag är en likadan idiot som alla ni andra...

Men tänk bara på det viktigaste. Så nära entrén som möjligt, så tydligt från vägen som möjligt och absolut omöjlig att missa, där ska den stå. Dyrlampan från finaffären, som visar att vi minsann kan lika mycket om inredning som kändisarna i Sköna Söndagsbilagan som leende står och rör i viltgrytan. Vi ska ha stjärnor på våra soffkuddar, olivträd i hallen, smarta böcker i bokhyllan och fint, dyrt flingsalt jämte spishällen.

Det viktigaste är att det syns. Helst från vägen. Helst från dörröppningen.

För sådana är vi. Vi svenskar. Och förresten. Det är helt ok. Glöm inte att puffa kuddarna innan det ringer på dörren bara! :)

Trevlig helg alla underbara!

/P

Hormonella Petronella

Det här inlägget kommer inte handla ett skit om hus, inredning eller nåt annat supervärldsligt eller ointressant. Det kommer inte att göra någon inspirerad, det kommer inte att vara barnvänligt och det kommer att innehålla svordomar.

Det kommer istället handla om "vilja-ta-livet-av-sig-känslan" och superdeppigheten, apargsintheten och framför allt om "värdelös-och-fulast-i-hela-världen-dagen" som infinner sig då och då. Typ en gång i månaden. Som idag.

Jag hatar världen. Jag hatar allt i hela världen. Jag hatar mig. Jag hatar mitt liv.

Och det är så jävla skönt att skriva det. Och jag vet att jag är en bortskämd liten satmara som borde skutta på mina rosa fluffiga moln, eftersom jag lever med en man som jag älskar sinnesjukt mycket, eftersom jag har ett jobb som jag är grym på och tycker om, eftersom jag bor i ett vackert hem och har massor med underbara människor som vänner. Trots allt det, så hatar jag mitt liv och jag älskar att hata det. Jävla skitallt.

Det brinner i blicken, jag är arg och jag tror jag kommer börja gråta vilken sekund som helst.

Jag hatar att vara slav under hormonattacker. Gör mig till man och Johan till bög så blir vi alla glada i vår relation.

Over out.

Om rädsla

Nu hojtar jag till, för här kommer ännu ett inlägg om löpning. Och lite om Hagamannen.

Igår var det premiär för mig att ge mig ut ensam, även Johan drog ut i skog och mark, men vi tog det i omgångar med tanke på Busan. Med oss hade vi fin back-up från världens bästa iPhone-applikation - Nike + GPS. Den ser vart man springer, hur långt, hastighet och hejar på en för varje utförd kilometer. Eftersom jag har svåra förtroendeproblem med min egen motivation har jag connectat den med Facebook så att jag har ett par hundra vänner att ansvara inför...

Misstaget kom när jag var en dryg kilometer hemifrån och jag upptäckte att det började skymma i rask takt. Slut i bena, slut i flåset och med många uppförsbackar avklarade, och ljuset försvinner på skogens stig. Olusten kryper sig på och P3's dokumentär om Hagamannen gör sig påmind.

Det positiva som detta förde med sig var den nya energin som kröp in i låren. I en faslig fart studsade jag över stock och sten. Det negativa är uppenbart. Fan för alla jävla idiotiska män (ja, de är män allihop) som förstört och totalt demolerat det fina i att vara ute i skogen i mörker. Varför har de tagit sig rätten till min tid, varför har de tagit sig rätten att göra oss rädda?

Jag är förbannad. Våldtäkter, överfall och hot - överallt, i varenda stad trycker det en eller ett par idioter som tagit sig rätten att kontrollera kvinnors/flickors trygghet. Att jag är förbannad och att jag fick kraften att springa fort hjälper föga. Jag vill kunna bestämma själv över mitt eget liv, när jag ska vara ute, när jag ska springa fort och när jag ska vända hemåt. Det ska inte ett gäng missanpassade män få bestämma över.

Sverigedemokraterna har sina skuldfrågor utklarade, men jag anser att problemet vida överskrider deras filosofi. För med statistiken tydligt klar är det MÄN som är problemet. Så om vi letar folk att skylla på, så borde Gudrun och F! vunnit sina mandat i riksdagsvalet.

Man. Underbara man. Du som vet hur man älskar, vårdar och smeker - du är underbar.

Avskum. Du avskyvärda man som tagit dig rätten till kvinnors trygghet i samhället. Det är du som ska deporteras. På momangen.

Tack för detta. Kram P

Trygghetszoner

Trygghetszoner har vi alla och det är något som är så ofantligt lätt att fastna i. Vi gör vad vi alltid gjort, för då vet vi hur vi ska göra. Ica säljer taco-kryddmix på fredagar för vi älskar rutiner. Vi ligger med varandra på helgerna och vi använder fintrosorna till festliga tillfällen. Gott så, trivs man med det, så är det inget fel - bara ett konstaterande.

Jag är trettio år gammal. Jag har levt mina första trettio år med vetskapen om att jag är urusel på att springa. Jag gör några halvdana (ja, jag erkänner) försök då och då; ger mig ut tre kilometer med Madonna i lurarna och flåsar från första steget/tonen. Tröttnar efter två veckor då jag inte gjort framsteg och går åter in i min trygghetszon. Jag är dålig på att dansa och jag är dålig på att springa. Bättre att fortsätta som jag alltid gjort - bara göra saker jag är bra på.

Trettio år gammal; accepterande och nedslående negativ... What´s up with that liksom?

Igår sprang jag för andra gången i en löpgrupp. Första gången var förra veckan och hela tisdagen var jag dålig i magen, jag skakade i händerna och var ett allmänt nervvrak. Asnervös helt enkelt. Vi sprang 6 km. Jag var sist hela vägen men jag sprang också hela vägen ivrigt påhejad av ledaren. Känslan efteråt var magisk. Jag klarade av det. Igår var jag inte fullt lika nervös, dock dålig i magen :/ Känslan innan passet var hemsk. Jag hatade mig själv och längtade tillbaka till min lilla vrå i trygghetszonen.

Känslan efter nästan 7 km var oslagbar. Alla förtjänar att känna sig bäst i världen.

Jag ska fan lära mig att springa. Jag ska lära mig att älska att springa. Det är mitt mål just nu. Det är min utbrytelse från min trygghetszon. Från mina rutiner.

Men på fredag blir det tacos :)

Kram från P med stela lårmuskler.

Himmelen öppnade sig och blottade ett helvete.

Idag på morgonen var jag på mitt livs första mammografi. Jag upptäckte en misstänkt grej i bröstet som vårdcentralen ville ha vidare utredning på. Bra! Fantastiskt med läkare som faktiskt säger som det är "bättre att undersöka en gång för mycket än en gång för lite".

Först av allt. Avdramatisera mammografi tack! Det gör inte ont. Inte ens lite. Så det så.

Hur eller hur. Tuttarna är känsliga grejer. De lever sitt eget liv, och en vecka per år utsätts vi för Rosa Band och skräckexempel som gör att vi i panik känner, klämmer och tvekar. En vecka per år. Vi vet dock att det är superviktigt att undersöka sig själv ofta, att lära känna varje knöl för att i tid kunna agera. Hur eller hur. Det är skitsvårt.

Tillbaka till i morse.

Efter att ha fotat/röntgat lökarna fick jag slå mig ner i väntrummet för att bli kallad in till läkare och ultraljud. Jag fick vänta på en stol i korridoren och kan erkänna att jag var mer än lovligt orolig.

Dörren öppnas från undersökningsrummet, ut kommer en kille i min egen ålder, kanske strax under 30 år. Han håller en lika ung kvinna om axlarna, hon är iförd sjukhusskjorta och har uppenbarligen sålt smöret och tappat alla pengar. Sorg. Dörren stängs bakom dem och hon drar en ljudlig snyftning precis när de passerar mig, hon bryter ihop i sin pojkväns/sambos/makes famn, hittar hans stöd och därefter tassar de iväg.

Jag är tillintetgjord. Himmelen öppnade sig framför mina ögon och blottade helvetet värre än slukande eldar. Livet är orättvist. Det unga paret har så mycket att kämpa för nu. Deras förtvivlan och sorg kändes genom korridoren, genom kläderna och rätt in i magen och hjärtat.

På skakande ben blir jag invisad till ultraljudet där de med kladdig gel konstaterar att allt ser bra ut. Gode värld! Livet är inte rättvist, men jag är inte drabbad. Glädje? Bitterljuvt? Lättnad. Stor jävla lättnad.

Du kvinna. Du som läser det här. Kläm en extra gång på tuttarna ikväll. Vi vet inte vem som drabbas nästa gång, men genom att undersöka och upptäcka i tid, kan vi åtminstone agera därefter.

Och kom ihåg. Älska livet idag. Varje dag.

Kram P

Dagens ord

Varför stå med båda fötterna på jorden, när man kan slå klackarna i taket?

Borde kanske vara nästa fredagsord, då vi slår till med Housewarming nästa helg, men jag kunde inte hålla mig... :)

Trevlig helg!

Kram P

Post semester

Oh lord. Det verkar inte som att orddiarrén kommer flygandes, bäst att ta tag i det. Bäst att få igång tangenterna med några snabbverkande katrinplommon - så det verkligen sprutar ur systemet. Alltså. Sätta sig ned med datorn i knät och skriva bäst man förmår.

Vad har hänt? Vad gör vi? Vad gör vi inte?

Fakta: vi drabbades av akut DAMP med en släng av hyperaktivitet när vi flyttade in. Det målades, det grävdes, det flyttades sten, det byggdes altan, det såddes gräs, det vattnades dagligen och det målades igen. Flyttkartongerna fick vackert vänta, för se, sola skiner och snart kanske det blir en pissesommar.

Vad hände sen? Vi satt en dag med hålögd blick och sa "nä, nu skiter vi i det för ett par dagar".

Vi sket i allt i flera veckor. För sola den sken och det fanns böcker att läsa, det fanns vin att dricka och det fanns stekar att grilla. Hyperaktiviteten byttes raskt mot livsnjuteriet. Och den genren behärskar vi mycket bättre. Semester blev semester och vi har haft det gött, gött, gött. Vi har bastat, läst, älskat, badat och njutit av varje sekund.

Sen började vi jobba igen. Och nu kommer lusten sakta och osäkert krypandes. Kanske ska vi faktiskt ta och måla klart den sista hussidan älskling? Ska vi försöka få upp staketet på altanen hjärtat? Se så fint gräset växer.

En del flyttkartonger står fortfarande och stirrar på oss. Sakerna däri tänker säkert onda tankar och undrar varför de är såpass oviktiga för oss att vi inte behövt dem på två månader. Vi rycker på axlarna och svarar att de får vänta på sin tur.

En tavellist kom upp en vacker dag:
Och jävlar vad vi hatar våra gipsväggar. Redan. OSB-skivor i hela huset någon?

Men kul var det. Att få fixa och trixa och piffa och puffa lite igen. För så kul är det inte att måla, eller så gräs, eller packa upp kartonger. Men att få upp en grej här och där som gör att det blir fint runt omkring. Det är en annan femma. Att få göra det vackert.

Så nu ser jag verkligen fram emot lite rutiner, lite mer inomhustid där jag får göra det jag gör rätt bra (iaf enligt mig själv!); toucha te det litegranna.

Och så slog det oss; vi har hela livet på oss att greja med huset. Vi måste inte göra allt samma år vi flyttar in. Vi måste inte lägga varenda surt förvärvad lönekrona på asfalt, plattor, inredning och allsköns husmojs. Så vi bokade en resa till New York istället. Consider it a trip of inspiration dude! Vi tycker vi gör helrätt! En knapp vecka i höst it is.

Kanske att katrinplommonen hjälpte. Men nu var det ordbajsat färdigt för idag.

Puss P

HouseZilla?

Ni vet de där tokiga tjejerna som tappar huvudet när de ska gifta sig och lipar över knasiga skitdetaljer och hetsar upp sig över bagateller?

De där symptomen kan man även finna bland husbyggerskor.

Och GUD så ledsen och upprörd man blir. Världen fullkomligt rasar samman och ingenting spelar längre någon som helst roll. DEN grejen JUST DÄR sitter inte där jag vill att den ska sitta och det betyder att jag måste bryta ihop... Jag hoppas jag kommer skratta om ett år, åt mina tårar och spruckna stämma.

Fuck it. We need to move in now.

Kram P

Vackra ting.

En alldeles vanlig söndag. Skulle det kännts annorlunda? Lär man sig aldrig? Födelsedagsförväntningar infrias sällan, det känns ju likadant efteråt som innan.

En nybakad 30-taggares tankar från fåtöljen. Dagens outfit äro rosa tånaglar, beige chinos, lös vit skjorta och hästsvans. OCH shit! Varje dags nya accesoarer; min nya fina vita GANT-klocka (från mitt hjärta) och ett fantastiskt halssmycke från Marc Jacobs (av fina kusinen). I like fylla trettio. Härligt att ha gäster och ha det trevligt, men underbart att få fina presenter! Jag önskar mig inte fred på jorden, jag vill ha vackra saker! Överallt! ;-)

Jag fick också det jag önskat mig mest - moneysar. Jag ska köpa mig en cykel. En cykel som jag ska susa med i Brämhult. Fram och tillbaka till affären, till och från jobbet om vädret tillåter - med cykelkorgen fylld med handväska och finskor. Hur bra som helst! En fin transportcykel helt enkelt!

Till helgen är det dags för det stora partajet med alla vackra och underbara vänner från halva Sverige. Sen kommer vårt liv åter vigas totalt åt husbyggeriet, planering och bloggande. Husbloggande that is. Ska försöka fylla tanken med inredningstips, soffinspiration och innerväggsisoleringstankar.

'Til then, ha en fortsatt fantastiskt fin påskvecka! Pynta på som fan, för påsken ska vara glad och fjäderfylld! Äggande god.

Puss P

Sista dagen som 20-nånting.

Faktum. På måndag när jag kommer till jobbet är jag närmare 40 än 20.

I morgon fyller jag 30 och det kommer bli grymt! Tänk så smart jag kommer bli! Tänk vilken stuns det kommer ligga bakom mina livserfarenhetsrika ord och beslut!

Jag minns när min pappa fyllde 30. Han fick en käpp med ringklocka och ett ställ för flaska. Han fyllde gubbe då. Jag har inga som helst planer på att fylla tant. Jag ska fylla klok. För som min gudmor så fint uttryckte det: Thirty rocks! Och jag tänker bara bli snyggare med åren. Och ha snygga kläder varje dag (köpte mitt livs första par Cheap Monday-jeans igår - med fräcka lappar påsydda överallt, supertighta och ungdomligt coola). Och alltid ha good hairdays. Och bo i nybyggd villa!

Yippikayee Mathafacka!

Kram P

Fuskbyggarna strör orosfrön.

Såklart man tittar på Fuskbyggarna på TV4. Det ligger ju lite rätt i tiden om man säger så, med byggprogram hit och dit. Ofta blir det lite make overs och så är alla glada, men detta program är FÖRFÄRLIGT! Vad är detta för människor som gör så här?

Jag litar fullkomligt på våra husbyggare, hantverkare och underentreprenörer, de känns stabila, pålitliga och kompetenta - verkligen. Men det säger jag; oavsett hur mycket man litar på folk, så gror det ett liiiiiiitet liiiiiiiiiiiitet orosfrö där nere i kistan efter att ha sett detta tv-program.

Ekdahl och Timell? Kom hit och håll oss i handen ett tag va?

/P

Vilodag

Idag har vi inte varit vid huset efter jobbet. Vi har inte tränat. Vi har inte varit ute på promma och vi har inte lagat mat. Idag har varit en osannolikt trött dag. Grillad kyckling med potatissallad framför en hyrd dvd från närbutiken blev kvällens lycka.

Försöker föreställa mig att vi bägge är batterier som tagit lite slut. Nu ska vi hoppa in i varsin laddare (sängen) med rumpen före och så vaknar vi fulla av ny energi i morgon. Så funkar det ju.

Kram P

Se upp!

På väg från Brämhult idag så tog vi svängen förbi visningshuset där våra hussäljare också håller till. Förövrigt ett förjävla snyggt hus med schysst planlösning, för att vara ett enplanshus - we like it a lot! Där har vi haft alla möten med Daniel och gjort alla våra val. Det har varit himla smidigt, då vi kunnat se alla tillval och övriga fräcka grejer live, innan vi kryssat i önskelistan. Eklister? Jaja, där ser ni sådana. Dubbelhandfat? Javisst, i badrummet rakt fram ser ni hur det ser ut. Kanonbra!

Söndag idag och till synes ingen som var i huset, och tur var väl det..? Snyggt överhäng - är det standard eller tillval?

Helt sjukt med snö överallt, har sagt det förr och nu kom det igen. Jag är glad att vi inte har något eget tak att skotta just nu faktiskt!

Ha nu en riktigt bra vecka 9!

Kram P

Babies

Idag har jag träffat den största skatten i världen; mitt allra första syskonbarn! Vilken goding! Sex timmar i bilen i snökaos var det värt, för att få träffa Pelle. Helt plötsligt står det klart vad vi ska göra med alla rummen i huset. Let's fill them up baby! :-)

Kram P.

Väntrumsnöjen.

Vad gör man i ett väntrum?

• Man kan leka arga leken med sina medväntande, som oftast är uppemot sextio år äldre.


• Man kan läsa om kungligheter och leka med tanken att Victoria, ve och fasa skulle bli gravid innan bröllopet.


• Man kan leka med Fisher Price-parkeringshuset och bli stämplad som bokstavsdiagnostiserad.
  
  
• Eller så läser man Hus&Hem-tidningar, tittar sig över axeln och river ut det som är bra att lägga på minnet!
  
  

Och nej, ingen av oss är allvarligt sjuk. Det är bara jag som röntgat fötterna :)

Önskar er alla en ytterst trevlig helg, nu håller vi fortsättningsvis tummar och tår för Sveriges fantastiska OS-trupp, och då framför allt våra super-Brudar!!!! HEJA!

Kram P

Varför vi bygger hus del 1

Sedan vi tog beslutet att bygga oss ett nytt hus har vi fått tusen frågor, tusen tillrop och kanske lika många tveksamma undringar. Kan vara bra för både oss och också för dem som tvekar över sin egen framtid att lista vilka beslutsfaktorer det var som fick oss att slå till. Jag känner mig själv bättre än många tror och vet med mig att jag inte kommer komma ihåg dem alla under ett och samma inlägg, därför gör vi det lugnt och sansat, lite nu, lite sen.

Vi kom på att vi ville bo större. Vi är tre personer varannan vecka och kände att 80 kvm var i minsta laget, speciellt på sommaren då vi alla längtat efter egen gräsplätt. Häpp, så var husletandet igång. Då busprinsessan bor strax utanför stan och det innebär bilfärder dit varje dag varannan vecka så begränsades våra spekulationsområden. Vi tittade på hus på Trandared, Hässleholmen, Norrmalm, Gånghester, Målsryd, men framför allt i Brämhult då det är därifrån Johan härstammar, har sina rötter och sina ljuva barndomsminnen. Vi var med och bjöd på ett par hus, förlorade på dem alla och sörjde ett par. 55-60 husvisningar senare började vi ledsna och var inte långt ifrån att lägga hustankarna på hyllan för ett tag.

Alla hus hade något som var fel; radonmisstankar, fukt i källaren, totalt renoveringsbehov eller för litet eller för stort. Det där perfekta huset och det perfekta läget verkade inte uppenbara sig.

Sen hittade det här läget istället oss och min nära vän Sandras ord om att köpa tomt och bygga nytt började gro till en tanke.

Och på den vägen är det. Resten kommer senare.

Kram P

En halv elefant kakel

En genomsnittlig honelefant väger ca 3 ton.

Vi har precis mailat vår exemplariske J på Interkakel och godkänt den nya offerten (utan entréklinker och med nytt tvättstugegolv). Nu är allt bestämt och beställt. Det betyder att det är på väg ca ett och ett halvt ton kakel och klinker till Brämhult inom en snar framtid. En halv elefanttjej! Sjukt mycket kakel.

Kram P

Sånt man säger

Den här vintern lär gå till historien med ord vi får äta upp.

Sagt av Johan: Åh, jag till och med längtar efter att få skotta!
Sagt av Johan: Jag ser fram emot att klippa gräset!
Sagt av P: Ja! I bikini så jag kan bli brun! Får man gå i bikini..?
Sagt av P: Jag till och med längtar efter att torka av diskbänken - för det är MIN!

Vi är ju inte dumma i huvet. Inte på allvar i alla fall. Vi fattar ju att ingen av oss kommer jubla över att behöva klippa gräset, skotta uppfarten eller framför allt - torka av diskbänken, för hur kul kan det vara på en skala, ens om den är ny och min?

MEN.

Att se fram emot de där dumma sakerna betyder ju faktiskt att när de väl kommer att inträffa då kommer vi att leva våra vardagar där uppe i huset på Kärra. Vi kommer att gnälla över samma småsaker som vi gör idag, vi kommer att skratta åt samma saker, och vi kommer tycka att det är lika tråkigt att uföra vardagsbestyr, men vi kommer att göra det tillsammans. Och vi kommer att göra det i vårt alldeles alldeles egna nybyggda hem.

Och det är något alldeles speciellt.

Kram P.

Snygg å smal

Jag har bestämt mig för att vara en snygg och smal husägare, inte en sunkig gå-i-mysbyxor-tjej som bor i lägenhet längre alltså. Fint hus - fin fru! Eller ja, fru och fru, fästmö dådå.

Nänänä, jag ska vara sjukt piffig, medveten och smal, varje dag när jag hasar, nej, nej, nej - trippar, ut till brevlådan och hämtar tidningen.

Så nu är dagens 5 km i skidspåret avklarat, de 100 situpsen på bollen likaså och gulaschsoppan väntar på att Johan ska komma hem. Nu blir det duschen och sen hoppa i mysbrallan - gäller ju att passa på medan jag får vara mig själv! :)

Trettiårskris? Va!?!

Kram P