Idag på morgonen var jag på mitt livs första mammografi. Jag upptäckte en misstänkt grej i bröstet som vårdcentralen ville ha vidare utredning på. Bra! Fantastiskt med läkare som faktiskt säger som det är "bättre att undersöka en gång för mycket än en gång för lite".
Först av allt. Avdramatisera mammografi tack! Det gör inte ont. Inte ens lite. Så det så.
Hur eller hur. Tuttarna är känsliga grejer. De lever sitt eget liv, och en vecka per år utsätts vi för Rosa Band och skräckexempel som gör att vi i panik känner, klämmer och tvekar. En vecka per år. Vi vet dock att det är superviktigt att undersöka sig själv ofta, att lära känna varje knöl för att i tid kunna agera. Hur eller hur. Det är skitsvårt.
Tillbaka till i morse.
Efter att ha fotat/röntgat lökarna fick jag slå mig ner i väntrummet för att bli kallad in till läkare och ultraljud. Jag fick vänta på en stol i korridoren och kan erkänna att jag var mer än lovligt orolig.
Dörren öppnas från undersökningsrummet, ut kommer en kille i min egen ålder, kanske strax under 30 år. Han håller en lika ung kvinna om axlarna, hon är iförd sjukhusskjorta och har uppenbarligen sålt smöret och tappat alla pengar. Sorg. Dörren stängs bakom dem och hon drar en ljudlig snyftning precis när de passerar mig, hon bryter ihop i sin pojkväns/sambos/makes famn, hittar hans stöd och därefter tassar de iväg.
Jag är tillintetgjord. Himmelen öppnade sig framför mina ögon och blottade helvetet värre än slukande eldar. Livet är orättvist. Det unga paret har så mycket att kämpa för nu. Deras förtvivlan och sorg kändes genom korridoren, genom kläderna och rätt in i magen och hjärtat.
På skakande ben blir jag invisad till ultraljudet där de med kladdig gel konstaterar att allt ser bra ut. Gode värld! Livet är inte rättvist, men jag är inte drabbad. Glädje? Bitterljuvt? Lättnad. Stor jävla lättnad.
Du kvinna. Du som läser det här. Kläm en extra gång på tuttarna ikväll. Vi vet inte vem som drabbas nästa gång, men genom att undersöka och upptäcka i tid, kan vi åtminstone agera därefter.
Och kom ihåg. Älska livet idag. Varje dag.
Kram P
fredag 17 september 2010
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Åhh fy fan! Jag blev rörd och tagen av dina ord. Du har så rätt, helt rätt! Jag har en moster som dog i bröstcancer, men inte klämmer jag och undersöker inte. Har inget bra svar på varför.... Dumma jag! Här ska klämmas! ;-)
SvaraRaderaBra skrivet!/Emma
Jättebra skrivet! Jag blir helt förundrad över min egen "strutsmentalitet" måste heeela tiden bli påmind för att jag ska ta tag i undersökandet. Dags att klura ut vad som skulle kunna vara till hjälp så att man inte glömmer. Snygg dekal på spegeln? sms-påminnelse? Någon annan som har ngn idé? Lotta
SvaraRaderaEmma - kläm på! Be om hjälp vetja, det är ju ändå fredagsmys idag! :)
SvaraRaderaLotta - på din lokala bröstmottagning har de alla gånger en massa grejer som de lämnar ut. Själv fick jag en vattentålig dekal att hänga i duschen med instruktioner. Så ídéer finns, och lösningar!
Kram på er.
Bra sagt Pilla! Klämmer och klämmer
SvaraRaderaFint skrivet!
SvaraRaderaKram Maria
Åh vad jag är glad att det gick bra för dig men usch vad det är sorgligt att så många drabbas. Du har helt rätt. Jag går och klämmer!
SvaraRaderaProblemet är tycker jag att man inte vet hur det "ska" kännas. Det finns ju alltid små klumpar i brösten (väl???) eller är det bara hos mig? Hur vet jag vilka som ska vara där och vilka som inte ska vara där???
Älskade Unge, Mamma är såå tacksam över att allt var normalt.
SvaraRaderaPuss... från Mamsi
Pernilla: om man känner tillräckligt ofta lär man känna sina egna klumpar och körtlar, och vet hur det brukar kännas. Den dagen det eventuellt dyker upp en överraskning där det inte varit någonting innan, då är det dags att kolla.
SvaraRaderaMamsi: Puss tillbaka.