Vi har tio minuter till centrala Borås hemifrån oss - med bil. En kvart-tjugo med bussen nånting. Och eftersom vi bor högt upp som fan så tar det lika lång tid med cykel (fast hemåt tar det sisådär ett halvår).
Det är jätteskönt att ha nära till stan, till affären, till att fixa grejer. Det är vi bägge två beroende av.
Nånting som dock är snäppet mer beroendeframkallande, speciellt när man bor i ett villaområde med tomterna små som smultron, och husen så tätt att man ibland hör sin granne vända blad i tidningen, är närheten till lugnet och tystheten.
200 meter hemifrån börjar kyrkogården. Där är det tyst. Som i graven..! HAHAHAHA... Sorry.
Sedan kommer man upp till kyrkan efter ytterligare några steg och efter det är man på landet. Landet som i traktorer, ängar, hästar, kor och gamla torp. Helt underbart! Världens bästa promenadtrakter verkligen. Åt ena hållet - ner i Brämhult och gå i villaområdena, hälsa på en och annan bekant. Åt andra hållet - upp på landet och gå på grusvägarna och hälsa på en och annan ko. Och vet ni. Oftast föredrar jag kon. Och hennes kalvar. Lugnare så på nåt sätt.
Igår tog vi en promenad rätt upp på landet och in i skogen. Vi vände efter knappt fyra km och stapplade hemåt. Höfterna, ryggen och ljumskarna strejkade och 7,5 km promenad var lite dumt kanske. Men så himla skönt samtidigt. Svårt det där. Att vänja sig vid att kroppen inte responderar på samma sätt längre. Hursomhelst var den där kalvtungan bland det strävaste min handflata känt. Och ögonen kan ha varit det ärligaste jag sett.
Hade Brämhult haft en sjö av något slag, hade det varit perfektion. Men va fan. Vi har ju en plaskpool!
Kram Puss P
