Italiano

Ååååh jag älskar italienska smaker!

Vilken lycka att då få buzza parmesanost från Zeta! Lite ost, lite balsamico med fikon på en crostini - smaksensation! Dog just lite.

Återkommer i ämnet, ikväll ska det packas :)

Kram P

Lila onsdag

Hej på er. Detta är viktigt. Läs är ni snälla.

För idag är det en lila dag.


Jesper skriver:

"När jag var ung och inte öppet homosexuell önskade jag ibland att det syntes på alla som var homosexuella på något sätt, så jag kunde veta hur många andra som var som jag. Den önskan slog aldrig in, men det näst bästa hade varit om alla som inte såg homosexualitet som något sjukt, konstigt eller äckligt på något sätt visat det. Om så bara för en dag."

Ni har väl på er något lila idag? Det har jag. Självklart.

Kram på er alla, homo, hetero, bi eller vad ni än är. Alla lika, alla olika. Alla unika.

/P

Bilden har framkallats

Under den tiden som gick när vi höll på att få huset byggt tänkte jag mycket. Tankarna avbytte varandra om hur man skulle vara och VEM man skulle vara den dagen man väl bodde i sitt eget nybyggda hus. Skulle det vara lite chicare? Smalare? Mer medvetet? Lite mer oh la la till vardagen kanske?

Men alltså. Fem månader i huset och popcorn i plastbunke är precis lika underbart. I mysbyxor, hästsvans, Johans collegetröja och med tv4plus på i bakgrunden.

Kontentan: vi är exakt samma personer. Med samma sunkiga brallor men kanske lite schysstare utsikt från soffläget.

Kram P

Mysbelys!

Äntligen! Jag har tjatat som en liten blå för att få en lampa till fönstret över matplatsen. Det är ett mörkt hörn som har krävt värmeljus för att mysas till. Johan har varit stenhård och bestämd med sina åsikter; sladden kommer vara ful, det kommer se knäppt ut o s v.

Idag fick dock Johan vara hur tuff han ville, myslampans myslampa fick hänka på mig hem och så var det inte mer med det. Sladden ser faktiskt jävligt kaiko ut, men det är väl där hans roll kommer in :)

Jag kan mysa och koppla av, han får planera för att koppla om.

Puss på er!

Förvaringsorgasm

Det är någonting med ordning och reda som gör att det pirrar och bultar. IKEAs senaste reklamfilm med garderobslösningar gör mig nästintill lite förälskad.

Så att vi nu lagt många timmar och några kronor på ÄNNU mer förvaring än vi redan har, var nog lite väntat.

Hallen är klar med garderoben (jävla jävla skjutdörrar!), och nu monterar vi kökslösningar till tvättstugan.

Vad vi ska med alla lådor till? Äh. Kunna känna att det finns plats, ha lite ordning och reda helt enkelt :)

Kram P

Lunch!

Det bästa med IKEA är måhända utbudet och priserna, men köttbullarna är inte dåliga de heller!

Highway to Casa de Kamprad

Nu ska vi försöka hitta lösningar till tvättstugan. Men först en regnig bilfärd.

Kram P

Friskusfilm

Trevlig helg! Busan är frisk och pigg igen!

Spår i snön

Jaha. Det var den hösten? Vilket rövarväder vi råkade ut för igår kväll! Damn.

Frågan är ju lite; vem/vad har lämnat spå efter sig under natten?

Kram P

En bild säger mer än tusen ord?

...Om det är så, så får vi se vad följande bilder säger om oss. För nu har jag tömt kameran för första gången på läääänge (måste vara tömd till New York - haha), och bjuder på en inblick i våra liv.

Inflyttningsfest med mängder av caiprinhas! När vi har fest görs det alltid foliemickar, för det behövs när alla ska sjunga.

Djurparken med Elfsborg. Och såklart favoritdjuret - Björnen!

Mina andra djur. Hjärta hjärta.

Utsikt från altanen en frusen oktobermorgon. Häcken står kvar och hus poppar upp.

Frukostmys. Här sitter man länge på helgmorgnarna. Många koppar kaffe.

Bläckfisk till middag var spännande men ingen höjdare.

Dock var det en höjdare att fira tre år och bjuda på middag. Få duka lite fint och dricka lite vin.

Och så har håret fått röda slingor, och det måste jag ju också få visa.

Ett helt vanligt liv hos en helt ovanligt vanlig familj på 2,5 i ett 1,5-planshus.

Kram P

Frostigt fönster

Med klarblå himmel utanför. Inte konstigt det är snorkallt!

Lång väntan

Mycket väsen för ingenting?

Nädå, visst blev det fint, visst blev det lite skillnad - om man kryper på golvet och verkligen tittar.

Vi har väntat sedan den 28e maj på en täckskiva till köket. Känns det normalt? För en vitmålad sidbit som känns standard så det sjunger i väggarna... Fem månader. Känns eventuellt som att någon glömt något någonstans i det beställningsförloppet, men vad vet jag?

Kanske skulle trädet gro, huggas, slipas, målas och sedan cyklas hem från där trädet växte. För då. Då köper jag fem månader. Helt ok.

Kram på er.

P

Veckan vi glömmer

Nu stryker vi ett streck över den här jävla veckan.

Sjukhusvistelse med Busprinsessan som krockat käken ur led; trötthet, oro och känslan av otillräcklighet.

Helgen välkomnas med att Johan jobbar och jag själv firar med nackspärr och mensvärk från helvetet. Tackar.

Så nu skiter vi i det här! Idag har vi varit ett par i tre år och med den söndagskvällen framför oss får den här veckan gärna ta slut.

För efter regn kommer solsken, och vädret är ju absolut fantastiskt!

Kram P

Om rädsla

Nu hojtar jag till, för här kommer ännu ett inlägg om löpning. Och lite om Hagamannen.

Igår var det premiär för mig att ge mig ut ensam, även Johan drog ut i skog och mark, men vi tog det i omgångar med tanke på Busan. Med oss hade vi fin back-up från världens bästa iPhone-applikation - Nike + GPS. Den ser vart man springer, hur långt, hastighet och hejar på en för varje utförd kilometer. Eftersom jag har svåra förtroendeproblem med min egen motivation har jag connectat den med Facebook så att jag har ett par hundra vänner att ansvara inför...

Misstaget kom när jag var en dryg kilometer hemifrån och jag upptäckte att det började skymma i rask takt. Slut i bena, slut i flåset och med många uppförsbackar avklarade, och ljuset försvinner på skogens stig. Olusten kryper sig på och P3's dokumentär om Hagamannen gör sig påmind.

Det positiva som detta förde med sig var den nya energin som kröp in i låren. I en faslig fart studsade jag över stock och sten. Det negativa är uppenbart. Fan för alla jävla idiotiska män (ja, de är män allihop) som förstört och totalt demolerat det fina i att vara ute i skogen i mörker. Varför har de tagit sig rätten till min tid, varför har de tagit sig rätten att göra oss rädda?

Jag är förbannad. Våldtäkter, överfall och hot - överallt, i varenda stad trycker det en eller ett par idioter som tagit sig rätten att kontrollera kvinnors/flickors trygghet. Att jag är förbannad och att jag fick kraften att springa fort hjälper föga. Jag vill kunna bestämma själv över mitt eget liv, när jag ska vara ute, när jag ska springa fort och när jag ska vända hemåt. Det ska inte ett gäng missanpassade män få bestämma över.

Sverigedemokraterna har sina skuldfrågor utklarade, men jag anser att problemet vida överskrider deras filosofi. För med statistiken tydligt klar är det MÄN som är problemet. Så om vi letar folk att skylla på, så borde Gudrun och F! vunnit sina mandat i riksdagsvalet.

Man. Underbara man. Du som vet hur man älskar, vårdar och smeker - du är underbar.

Avskum. Du avskyvärda man som tagit dig rätten till kvinnors trygghet i samhället. Det är du som ska deporteras. På momangen.

Tack för detta. Kram P

Sista stolparna

- Det man inte har i huvudet får man ha i skruvdragaren och sågen...

Felmätning och felräkning är mänskligt, men nu ska sista kompletterande stolparna upp! Lite mer jobb än om de hade varit med från början... Men en ypperlig chans att få vara ute i det vackra höstvädret!

Själv har jag inomhustjänst. Tvätt, rostbiff i ugnen och en strulande hårddisk står på söndagsschemat. Yey! Heh...

Ha en fin söndag!

Kramar P

Trygghetszoner

Trygghetszoner har vi alla och det är något som är så ofantligt lätt att fastna i. Vi gör vad vi alltid gjort, för då vet vi hur vi ska göra. Ica säljer taco-kryddmix på fredagar för vi älskar rutiner. Vi ligger med varandra på helgerna och vi använder fintrosorna till festliga tillfällen. Gott så, trivs man med det, så är det inget fel - bara ett konstaterande.

Jag är trettio år gammal. Jag har levt mina första trettio år med vetskapen om att jag är urusel på att springa. Jag gör några halvdana (ja, jag erkänner) försök då och då; ger mig ut tre kilometer med Madonna i lurarna och flåsar från första steget/tonen. Tröttnar efter två veckor då jag inte gjort framsteg och går åter in i min trygghetszon. Jag är dålig på att dansa och jag är dålig på att springa. Bättre att fortsätta som jag alltid gjort - bara göra saker jag är bra på.

Trettio år gammal; accepterande och nedslående negativ... What´s up with that liksom?

Igår sprang jag för andra gången i en löpgrupp. Första gången var förra veckan och hela tisdagen var jag dålig i magen, jag skakade i händerna och var ett allmänt nervvrak. Asnervös helt enkelt. Vi sprang 6 km. Jag var sist hela vägen men jag sprang också hela vägen ivrigt påhejad av ledaren. Känslan efteråt var magisk. Jag klarade av det. Igår var jag inte fullt lika nervös, dock dålig i magen :/ Känslan innan passet var hemsk. Jag hatade mig själv och längtade tillbaka till min lilla vrå i trygghetszonen.

Känslan efter nästan 7 km var oslagbar. Alla förtjänar att känna sig bäst i världen.

Jag ska fan lära mig att springa. Jag ska lära mig att älska att springa. Det är mitt mål just nu. Det är min utbrytelse från min trygghetszon. Från mina rutiner.

Men på fredag blir det tacos :)

Kram från P med stela lårmuskler.

Ge mig MITT hus!

Hade den märkligaste drömmen inatt.

Det var mitt i smällkalla vintern och vi skulle äntligen få flytta till vårt nybyggda hus. Vi hade kämpat och slitit för att få det klart i tid och nu var så till slut dagen kommen. Vi packade alla våra grejer och styrde in på området med vår fullastade lastbil med bohag. Vi var överlyckliga och förväntansfulla till tusen.

Lastbilen kör dock förbi vårt hus i all sin prakt och lastar istället av oss utanför ett halvfärdigt, stomrest hus utan väggar. Här är det, flinar han åt oss och drar hånfullt iväg med sin lastbil.

Där stod vi - helt handfallna, snacka om att ha sålt smöret. Vi tittade tvärs över området upp på det hus vi faktiskt byggt och som var klart, och som vi ville ha det. Djup olycka kändes från tårna ända upp till hårfästet. Varför fick vi inte komma in i vårt eget hus? Vem skulle bo där?

Telefonsamtal avklarades och förklarade att andra hade bjudit över oss, och att vi var förpassade till det halvfärdiga fyrkantiga huset i andra änden av skogen, utan sol. Jag grät. Johan skrek. Panik.

Till sist ringde jag vår hussäljare för att få klarhet i vad som verkligen stod på. Jag väste åt honom att jag skulle döda honom, och sedan hans familj om han inte omedelbart släppte in oss i vårt hus. Mina ögon blev smala som knappnålar och jag minns att jag menade varje ord. GE MIG MITT HUS...

Precis innan jag vaknade kom lastbilen tillbaka och vi kunde börja packa tillbaka våra grejer för att flytta in i rätt hus denna gång.

Sjukt! Dock ett kvitto på hur arg man eventuellt har möjlighet att bli, om någon hotar ens livsverk.

Mitt hem. Min borg. Gud nåde den som försöker ta det ifrån mig.

(är dock inte en mördartyp, så ni kan vara lugna så sett)

Kram P

Toby klädhängare

Det börjar sakta men säkert att arta sig här hemma. Ett litet köp här, ett litet köp där... Som Jesper påpekade så smart, "Rom byggdes inte på en dag". Och även om man vill vill vill nu nu nu, och helst vara klar med allt igår och förra veckan, så har det sin charm att få klart en sak i taget.

Vi har inte levt ett helt liv i hus med mycket möbler och grejer, vilket betyder att ett hus med två våningar tar tid att fylla - och inte bara fyllas för fyllandes skull, utan med grejer man verkligen vill ha.

Så ibland blir det till att bromsa. En sak i taget.

Igår köpte vi oss en Toby som vi behövt länge. En vit klädhängare som vi bägge föll för och raskt skruvade ihop. Vårt Swedese-träd är ju egentligen en hängare, men inte i det här hushållet..! Det svarta trädet är bara för good looks. Så ett nytt litet Toby-träd som detta var prima, äntligen någonstans att göra av jackorna!

Nu blir det filmtajm. Kaffe, choklad och soffmys.

Kram P