Götta ner sig och bara försvinna

Och här ligger jag och fläker ut mig
Varför kan man fråga sig. Med förbud att röra sig mer än nödvändigt är det inte så lätt att bara luta sig tillbaka och njuta av livet. Gotta love foglossning. Helvetet är nära stundtals.

Men så uppenbarade sig min lösning och vår önskan om att jäsa ner sig och gotta sig ordentligt. I underbara feta killar. Fatboys! Eller douche bags som just denna med vita sömmar heter.

Lyckan är total! En röd till min mamma och två svarta boys till oss. Vi har dessutom slagit till på utomhusvarianten som förmodligen kommer att få bo på altanen nästa säsong.

Till dess låter vi oss omslutas av dess 350 liter plastkulor och bara flöta.

Att ha två egna douche bags i vardagsrummet är en avslappningsorgasm i sig.

Trevlig helg!

Tapet till barnrummet beställd

Det blev en perfekt tapet, enligt oss själva! Med tanke på Jussi och hans finska påbrå känns det extra kul att köra på Sandudds tapetkollektion som gjordes till Mumin 65 år. Så en beige-skimrande tapet med Mumin, Flilifjonkan och Lilla My blev det beställt igår. Känns toppen! Bild lånad av Wallfashion.

Extraliv - ett spretigt inlägg om tacksamhet.

En dag per år har jag min alldeles egen Thanksgiving-dag. En dag som går åt till mycket eftertanke, minnen och tacksamhet - över livet i stort.

8/8 - Silvias namnsdag. Det är min extra födelsedag. Det är årsdagen av en dag för många år sedan, då jag var nära att dö. Då jag andades in vatten i mina lungor, blev varm, lugn och avslappnad, för att sedan lyftas upp och få nytt syre och kräkas upp vatten, mer vatten och mer vatten. Veckor på sjukhus - min spräckta skalle opererades och jag blev sängliggandes.

8/8 2011. 17 år sedan jag räddades tillbaka till livet som 14-åring 1994. Vad visste jag om livet innan det? Föga. Jag var kär i Kenneth Andersson från VM-truppen, hade ett sprillans nytt NM-silver i vattenskidor, var fräck, vetgirig, nonchalant och lillgammal. Som en alldeles vanlig 14-åring med pubertalt gott självförtroende. Ett halvår senare; efter rehabilitering och eftertanke, efter vedermödor, smärta och sorg - var jag snarare ett sekel äldre vad gäller visdom och tacksamhet, något som präglat mig under resten av livet.

En sekund. Så långt är vi ifrån döden varje dag. Vad som helst kan hända och det vanligaste felet vi gör är att ta livet för givet. Vi hatar vardagen, gnäller över tv-utbudet och vårt slentrianmässiga sexliv. Vi stretar på och nöjer oss. Vi tänker på vad vi borde gjort och har ångest för allt vi inte gjorde. Det är synd, men det är så många lever sitt liv. Men hey! Lever man inte livet på det sätt man önskat - så kan man ändra på det. Helst innan den där sekunden inträffar. Jag dömer ingen, men jag vet bättre. Genom den hårda vägen som nyvaken 14-åring.

Idag fyller jag 17 år av mitt nya liv. Och det är den här dagen jag älskar mest. Som är den mest speciella dagen på året. Jag är glad och ledsen och jag påminns om hur sårbart allt är. Jag är tacksam över mitt liv, jag är glad över att vara jag och jag önskar inte att den olycksamma dagen 8/8 1994 inte hade inträffat. Det är min årsdag idag och jag är fylld av kärlek till livet, min familj, mina vänner och framförallt det nya liv jag bär inom mig. Som jag ska få vara med och fylla med visdom, glädje, kärlek och färger. Tillsammans med en man som är allt jag inte är. Som jag älskar mer än hjärtat kan rymma. Som gör mig hel och till en bättre P.

Livet är fantastiskt. Kom ihåg det. För det gör jag. Speciellt idag.

(jag har inga men av min olycka - bara ärr och minnen)

Kram och kärlek Pernilla

Bloggdöd?

Om någon undrat, alltså verkligen undrat och oroat sig. Kanske legat sömnlös och vridit sig i våndor och undrat om vi mår bra och lever.

Så kan jag meddela att vi finns här. Att må bra är ett svårdefinierat tillstånd men vi mår väl under omständigheterna. Orörlighet till följd av foglossningen från helvetet gör livet lite långsammare, och lite tråkigare.

Detta är vad vi sysslar med just nu:


Vad vore livet utan TV-serieboxar?

Kram P

- Posted using BlogPress from my iPhone