måndag 8 augusti 2011

Extraliv - ett spretigt inlägg om tacksamhet.

En dag per år har jag min alldeles egen Thanksgiving-dag. En dag som går åt till mycket eftertanke, minnen och tacksamhet - över livet i stort.

8/8 - Silvias namnsdag. Det är min extra födelsedag. Det är årsdagen av en dag för många år sedan, då jag var nära att dö. Då jag andades in vatten i mina lungor, blev varm, lugn och avslappnad, för att sedan lyftas upp och få nytt syre och kräkas upp vatten, mer vatten och mer vatten. Veckor på sjukhus - min spräckta skalle opererades och jag blev sängliggandes.

8/8 2011. 17 år sedan jag räddades tillbaka till livet som 14-åring 1994. Vad visste jag om livet innan det? Föga. Jag var kär i Kenneth Andersson från VM-truppen, hade ett sprillans nytt NM-silver i vattenskidor, var fräck, vetgirig, nonchalant och lillgammal. Som en alldeles vanlig 14-åring med pubertalt gott självförtroende. Ett halvår senare; efter rehabilitering och eftertanke, efter vedermödor, smärta och sorg - var jag snarare ett sekel äldre vad gäller visdom och tacksamhet, något som präglat mig under resten av livet.

En sekund. Så långt är vi ifrån döden varje dag. Vad som helst kan hända och det vanligaste felet vi gör är att ta livet för givet. Vi hatar vardagen, gnäller över tv-utbudet och vårt slentrianmässiga sexliv. Vi stretar på och nöjer oss. Vi tänker på vad vi borde gjort och har ångest för allt vi inte gjorde. Det är synd, men det är så många lever sitt liv. Men hey! Lever man inte livet på det sätt man önskat - så kan man ändra på det. Helst innan den där sekunden inträffar. Jag dömer ingen, men jag vet bättre. Genom den hårda vägen som nyvaken 14-åring.

Idag fyller jag 17 år av mitt nya liv. Och det är den här dagen jag älskar mest. Som är den mest speciella dagen på året. Jag är glad och ledsen och jag påminns om hur sårbart allt är. Jag är tacksam över mitt liv, jag är glad över att vara jag och jag önskar inte att den olycksamma dagen 8/8 1994 inte hade inträffat. Det är min årsdag idag och jag är fylld av kärlek till livet, min familj, mina vänner och framförallt det nya liv jag bär inom mig. Som jag ska få vara med och fylla med visdom, glädje, kärlek och färger. Tillsammans med en man som är allt jag inte är. Som jag älskar mer än hjärtat kan rymma. Som gör mig hel och till en bättre P.

Livet är fantastiskt. Kom ihåg det. För det gör jag. Speciellt idag.

(jag har inga men av min olycka - bara ärr och minnen)

Kram och kärlek Pernilla

5 kommentarer:

  1. Ja, den dagen med allt som hände bär jag också med mig resten av mitt liv. Att stå bredvid som mamma och inte kunna göra någonting mer än att ge kärlek och tröst, det var svårt. Natten på en stol bredvid din säng med skräckfyllda tankar och ovisshet! Efter den dagen tar jag ingenting för givet och känner ofta tacksamhet för det lilla som händer i vardagen. Älskade Pernilla!
    MamsiBamsi

    SvaraRadera
  2. Åh vad fint. Och mamsens kommentar ger mig tårar. Kan verkligen förstå hur hemskt det måste ha känts.

    De där påminnelserna som man får ibland (som du gav mig nu) är så viktiga. Vi tenderar att bara rusa runt.

    Min svärmor fick en massiv hjärnblödning den 22 december 2010. Det kunde ha blivit hennes sista dag men hon lyckades överleva. Hon har en lång, lång, lång väg tillbaka men hon finns ändå hos oss fortfarande. I en annan form än tidigare. Detta gav oss en riktig påminnelse det också. Vi har blivit mycket bättre på att ta vara på dagen. Och varandra.

    STOR KRAM. Och grattis på din sjuttonårsdag!

    SvaraRadera
  3. Tack för att du delar med dig och grattis på Dagen <3 / Linda

    SvaraRadera
  4. Visst minns jag också.... Alldeles nyligen så bläddrade jag i gamla tidningsklipp, och läste hela historien. Minns när jag fick lov att ta med mig Joanna och komma in och se Dig. Sååå viktigt för Joanna att hon fick se Dig och att du kunde prata med henne. Härligt, Pernilla, att Du får fira 17 år + 14... Allt gott, min kloka, vackra tös. Din farmor

    SvaraRadera
  5. Fina Pillan, grattis till livet! Kommer också så väl ihåg händelsen.
    Vi var på Zakyntos, Katti, Kimmen, Sanna och jag och fick inte reda på olyckan förrän vi kom hem den 14:e och då fick vi ju också mer klara besked...tack o lov.
    Ja, det finns så mycket att värdera och vara tacksam för och att faktiskt ta sig tid att känna just det. Ta hand om dig och din lilla familj som snart ska utökas med ännu ett litet underverk.
    Kramkram från din gudmor/faster

    SvaraRadera