Trygghetszoner

Trygghetszoner har vi alla och det är något som är så ofantligt lätt att fastna i. Vi gör vad vi alltid gjort, för då vet vi hur vi ska göra. Ica säljer taco-kryddmix på fredagar för vi älskar rutiner. Vi ligger med varandra på helgerna och vi använder fintrosorna till festliga tillfällen. Gott så, trivs man med det, så är det inget fel - bara ett konstaterande.

Jag är trettio år gammal. Jag har levt mina första trettio år med vetskapen om att jag är urusel på att springa. Jag gör några halvdana (ja, jag erkänner) försök då och då; ger mig ut tre kilometer med Madonna i lurarna och flåsar från första steget/tonen. Tröttnar efter två veckor då jag inte gjort framsteg och går åter in i min trygghetszon. Jag är dålig på att dansa och jag är dålig på att springa. Bättre att fortsätta som jag alltid gjort - bara göra saker jag är bra på.

Trettio år gammal; accepterande och nedslående negativ... What´s up with that liksom?

Igår sprang jag för andra gången i en löpgrupp. Första gången var förra veckan och hela tisdagen var jag dålig i magen, jag skakade i händerna och var ett allmänt nervvrak. Asnervös helt enkelt. Vi sprang 6 km. Jag var sist hela vägen men jag sprang också hela vägen ivrigt påhejad av ledaren. Känslan efteråt var magisk. Jag klarade av det. Igår var jag inte fullt lika nervös, dock dålig i magen :/ Känslan innan passet var hemsk. Jag hatade mig själv och längtade tillbaka till min lilla vrå i trygghetszonen.

Känslan efter nästan 7 km var oslagbar. Alla förtjänar att känna sig bäst i världen.

Jag ska fan lära mig att springa. Jag ska lära mig att älska att springa. Det är mitt mål just nu. Det är min utbrytelse från min trygghetszon. Från mina rutiner.

Men på fredag blir det tacos :)

Kram från P med stela lårmuskler.