Ge mig MITT hus!

Hade den märkligaste drömmen inatt.

Det var mitt i smällkalla vintern och vi skulle äntligen få flytta till vårt nybyggda hus. Vi hade kämpat och slitit för att få det klart i tid och nu var så till slut dagen kommen. Vi packade alla våra grejer och styrde in på området med vår fullastade lastbil med bohag. Vi var överlyckliga och förväntansfulla till tusen.

Lastbilen kör dock förbi vårt hus i all sin prakt och lastar istället av oss utanför ett halvfärdigt, stomrest hus utan väggar. Här är det, flinar han åt oss och drar hånfullt iväg med sin lastbil.

Där stod vi - helt handfallna, snacka om att ha sålt smöret. Vi tittade tvärs över området upp på det hus vi faktiskt byggt och som var klart, och som vi ville ha det. Djup olycka kändes från tårna ända upp till hårfästet. Varför fick vi inte komma in i vårt eget hus? Vem skulle bo där?

Telefonsamtal avklarades och förklarade att andra hade bjudit över oss, och att vi var förpassade till det halvfärdiga fyrkantiga huset i andra änden av skogen, utan sol. Jag grät. Johan skrek. Panik.

Till sist ringde jag vår hussäljare för att få klarhet i vad som verkligen stod på. Jag väste åt honom att jag skulle döda honom, och sedan hans familj om han inte omedelbart släppte in oss i vårt hus. Mina ögon blev smala som knappnålar och jag minns att jag menade varje ord. GE MIG MITT HUS...

Precis innan jag vaknade kom lastbilen tillbaka och vi kunde börja packa tillbaka våra grejer för att flytta in i rätt hus denna gång.

Sjukt! Dock ett kvitto på hur arg man eventuellt har möjlighet att bli, om någon hotar ens livsverk.

Mitt hem. Min borg. Gud nåde den som försöker ta det ifrån mig.

(är dock inte en mördartyp, så ni kan vara lugna så sett)

Kram P