Det här inlägget kommer inte handla ett skit om hus, inredning eller nåt annat supervärldsligt eller ointressant. Det kommer inte att göra någon inspirerad, det kommer inte att vara barnvänligt och det kommer att innehålla svordomar.
Det kommer istället handla om "vilja-ta-livet-av-sig-känslan" och superdeppigheten, apargsintheten och framför allt om "värdelös-och-fulast-i-hela-världen-dagen" som infinner sig då och då. Typ en gång i månaden. Som idag.
Jag hatar världen. Jag hatar allt i hela världen. Jag hatar mig. Jag hatar mitt liv.
Och det är så jävla skönt att skriva det. Och jag vet att jag är en bortskämd liten satmara som borde skutta på mina rosa fluffiga moln, eftersom jag lever med en man som jag älskar sinnesjukt mycket, eftersom jag har ett jobb som jag är grym på och tycker om, eftersom jag bor i ett vackert hem och har massor med underbara människor som vänner. Trots allt det, så hatar jag mitt liv och jag älskar att hata det. Jävla skitallt.
Det brinner i blicken, jag är arg och jag tror jag kommer börja gråta vilken sekund som helst.
Jag hatar att vara slav under hormonattacker. Gör mig till man och Johan till bög så blir vi alla glada i vår relation.
Over out.
torsdag 9 december 2010
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Jag ler igenkännande samtidigt som jag tycker synd om dig.
SvaraRaderaFör mig har detta hormonella helvete börjat efter mitt andra barn, innan dess kände jag aldrig av detta. Numera är jag så instabil att jag kan börja gråta på ett cafè om jag inte tycker att lunchen är tillräckligt god. Tilläggas bör att detta gäller en dag i månaden, övriga dagar är jag ganska "normal" ;-)