Ilska

Det är något visst med riktigt arga människor, det är något som rycker tag, som fascinerar och som också gör mig mycket, mycket trött...

Jag var idag uppe vid området för att titta till det och kolla på den första plattan som gjutits. Där träffade jag en man, ca 80 år. Denna man var så in i jorden förbannad på detta bygge och området i sig. Han var upprörd över tomtstorlekarna, över priserna (som han själv räknat ut och som var fel, his mistake), över uppvärmningstekniken och framför allt över att Kärra skulle bli bostadsområde.

Både jag och Johan vet att det är en het potatis och en känslig fråga för många Brämhultare, som kanske är uppvuxna med skogarna och området runt kyrkan. Att det ska bluppa upp en massa villor och gator på deras Kärra är mycket upprörande och kanske till och med sorgligt för vissa. Jag kan förstå allt det, men nu är läget som det är, och har folk velat bo där i alla tider, så är det väl på tiden att någon börjar göra just det.

Mannen från idag stod och skrek och gapade och ojade sig över än det ena, än det andra. Jag såg till slut bara en enda utväg; ta i hand, presentera mig och bjuda in honom på välkomstkaffe i juni. Till dess borde han ju lugnat ner sig för guds skull.

Kram P.